Wämöparkens historia ur ett annorlunda perspektiv

Labyrinten

Utanför Våffelstugan, där portalen tar slut ligger labyrinten som konstnären Kristina Kristalova lät ta form år 2012.

Den är inte byggd för att förvilla, utan för att stanna upp tiden en stund.

Barnen springer igenom den snabbt, medan vuxna går lite mer långsamt, som om nästa krök bär på något okänt.

När man väl kommer igenom så finner man världen utanför precis som den var när man lämnade den.

Prästgården bär på många hemligheter
Väggarna saknar tapeter, istället pryds de av fantastiska väggmålningar
Som här:
Kolonner med marmorerad effekt → symbol för bildning och klassisk kultur
Draperi upptill → skulle ge rummet en “salongskänsla”
Blågröna rankor → ansågs folkligt

Det fina är att detta inte bara är dekoration –
det är en berättelse om hur människor ville skapa skönhet och värdighet i vardagen.

En sådan målning ska egentligen inte förklaras – den ska viskas fram.

Kanske så här:
Innan tapeterna kom, målade man sina drömmar direkt på träet.
En pelare som aldrig burit något tak,
ett draperi som aldrig dragits för,
rankor som växer utan jord.
Allt gjort för att rummet
skulle kännas större än livet självt
Här i rummet har människor gått förbi i tystnad, bett sina böner, burit sina hemligheter och lämnat kvar något som inte syns.

Wämöparkens historia ur ett annorlunda perspektiv 

Det som en gång lyste
Numera är det bara platsen som minns gaslyktan utanför Våffelstugan.
Under den satt människor
som ännu inte visste
att de en dag skulle bli minnen.

Lampan är borta nu.
Det finns inget kvar att peka på.
Och ändå händer det ibland
att skymningen dröjer sig kvar just här, lite längre än på andra platser i parken.

Som om ljuset fortfarande vet var det hör hemma.
Och kanske är det så det ska vara.
Att vissa ljus aldrig slocknar.
De lämnar bara stolpen
och flyttar in i berättelsen.

Det luktade inte sommar
Bortanför Wämöparken på andra sidan vägen, låg Sommarrestauranten.

Sommarrestauranten var inte en byggnad som skriker efter uppmärksamhet, den var nästan musikaliskt byggd som en musikpaviljon och mitt i trädens grönska låg den där och bara väntade på människorna.

Den vackra paviljongen är borta för länge sedan och är numera ett sår i platsens minne
Restauranten dog inte av dålig mat, marknadsföring, eller fel priser - utan av lukt.
När slakteriet etablerade sig på BlåPort, så blev stanken outhärdlig och gästerna slutade komma

Det är folkhemmets paradox
i ett nötskal:
å ena sidan rekreation, hälsa, sommarrestauranger, parker
å andra sidan industrialisering, nytta och arbete
Det ena behövde det andra men de kunde inte samexistera

Man kan nästan känna tragedin:
Gäster som slutade komma, inte för att de ville – utan för att upplevelsen gick sönder.
Mat är minne, doft är minne. När lukten förstör – då försvinner allt.

Och i dag, när slakteriet är historia men längtan efter långsamhet är tillbaka,
står Våffelstugan nästan som ett svar i efterhand:
Det som försvann i lukten
har kommit tillbaka i doften av nostalgi, mat, kaffe och nygräddade våfflor.

Wämöparkens historia
På denna historiska sida, vill vi på ett annorlunda sätt skildra Wämöparkens historia.
Sidan uppdateras kontinuerligt.

När mjölken var framtiden

Det är tidigt trettiotal.
Folkhemmet håller på att ta form,
men ingen kallar det ännu vid namn.
Man talar om styrka. Om hälsa.
Om kroppen som nation.

Affischer sitter uppsatta i Staun.
Mjölk som löfte.
Mjölk som svar.
Ett glas vitt istället för öl och brännvin.

I city har en mjölkbar öppnat.
Ett nytt slags rum.
Husmanskost, enkla bord
och framtiden serverad kall.

Och så denna bild.
Som berättar allt utan ord.

Den statliga mjölkpropagandan når även hit.
Till Våffelstugan i Wämöparken.
Från Skeppsbrokajen förs människor ut mot grönskan,
och staten bjuder på smörgås och mjölk.

Det är sommar.
Löv skuggar ansikten.
Människor sitter stilla med glasen på borden
och vet ännu inte
att de själva håller på att bli historia.

Mjölken serveras i stora, klara glas.
Som om framtiden gick att dricka.
Långsamt.
Tillsammans.

Året är 1970.
En fantastisk bild från den tiden då uteserveringen sträckte sig ända ner till vägen som skär genom parken.

Men det var kanske inte en uteservering.
Det var kanske bara en paus i tiden.
En plats där man sitter kvar
för att det känns rätt —
och för att världen, just här,
är lagom stor.

Även om bilden är 56 år gammal, så är det nödvändigtvis heller inte dåtid.
Den är ett ögonblick, där livet inte behövde förklaras för någon.

Man kan fundera över vad mannen eller kvinnan på bilden tänker på och om de visste att de skulle bli sittande i ett fotografi och att någon, över femtio år senare skulle försöka förstå deras känsla den där gången.
I vart fall en vacker bild som sedemera blev ett vykort i någons samling.

Man ser hur Våffelstugan blickar ut över parken.
Den har sett generationer slå sig ner vid samma bord, samma skratt i olika röster,
samma stillhet som aldrig riktigt kan förklaras men som alltid känns igen.
Då som nu...

När kaffet fick ta tid
Året är 1974.
Här stod ett bord,
mellan spisen och gästerna.
Det var dukat med kakor av alla slag –
småkakor som smulade försiktigt,
mjuka längder
och en gräddtårta som alltid
räckte till alla för det mesta.

Kakbuffén kostade 7.50: -
I priset ingick kaffe och man åt och drack så länge man orkade.
Som jämförelse kostade en
dagens rätt på den tiden 4,75.

Så ja –
det var lite lyxigt
att vara gäst just här.
Ingen frågade hur länge.
Ingen räknade bitar.
Tiden var generös på den tiden och upplevelsen ingick.

Kanske var det inte kakorna
som mättade mest.
Kanske var det känslan
av att få vara kvar en stund till.

Wämökarusellen
Året är 1986 och Wämökarusellen är
i full gång.
Wämöparken är fylld av skratt, sorl och förväntan.
På scen står Kenneth Lekare och leder det omtalade numret
”Hur klär man en skyltdocka.”
Publiken skrattar, människor sitter tätt, kvällen är lång.

I dag är scenen tystare – men känslan finns fortfarande kvar.
I Våffelstugan, i kaffedoften,
och i alla som fortfarande minns

Wämöparken är inte bara ett minne.
Det är en plats där dagar fortfarande får ta sin tid.
Kom och upplev känslan från förr, för här har det fikats och ätits i övet 100 år.

Chokladhjulet i Wämöparken
Här kunde man vinna både kaffe och choklad, men också ett stycke sommar
och en stund av förhoppning, ett minne att bära med sig hem.
Ett snurr – och tiden gick lite långsammare, ja nästan stannade till för ett ögonblick och aldrig vann man mer än man orkade bära.

Det sägs att hjulet en gång byggdes av en äldre man, ej för hastig vinst,
utan för att bevara väntan.
Att väntan inte längre är ett tomrum, utan en plats där förväntningar kan växa, är lika vackert som parken i sig.
Väl värd en utflykt!

"Portalen minns"
Den har sett människor komma och gå,
sett somrar slå ut och vissna bort.
Vi är många som fortfarande minns Restaurang Krutviken, med en miljö som var perfekt för julbord, söndagsmiddag eller bara en fika.
Och jag minns hur hårt vi fick jobba i köket, då det oftast var fullsatt.

Nu är Krutviken borta, tiden
tog byggnaden varsamt, som den gör med allt.
Men kvar finns Våffelstugan, som om den bestämt sig för att stanna och vackra Wämöparken, som bara den är värd en utflykt.

Våffelstugan i Wämöparken –
en kvarleva av det som var,
och ett bevis på att allt inte behöver förändras.
Här går tiden lite långsammare.

Himlabacken

Var Wämöparkens högsta skidbacke.
När man som barn stod allra högst upp, med skidorna, kom tvekan snabbt och rädslan fick fäste långt innan stavarna och när man väl släppte så gick det fort –
om än lite vingligt.

På sjuttiotalet drogs nya vägen genom parken.
Infartsleden behövde sin plats.
Backen fick ge vika, jorden flyttades och minnena jämnades ut.
Himlabacken blev historia
utan skylt och utan ceremoni.

I dag åker barnen pulka i andra backar i Wämöparken.
De är säkert lika höga som på min tid.
Och kanske är det så det ska vara.
Att varje generation
får sin egen Himlabacke.